Alltså visst är de magiska, de där gula svamparna, man plockar dem liksom
andäktigt. Man är tyst och inte ens de närmaste (typ maken) berättar man för innan man har plockat. Man blir allt lite skogstokig av kantareller, jag förstår att man kan virra bort sig i skogen. Ögonen stirrar rätt ner i backen, koncentrerar sig bara på att urskilja kantarellen från löven. Var man befinner sig känns liksom underordnat..
Nu har jag förvällt de kära gulingarna och ska rensa ytterligare en omgång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar